Hejsan bloggen och välkommen Juni. Nu lämnar vi skitmaj bakom oss tycker jag.

Någon vecka sen jag skrev. Har varit några otroligt hektiska veckor. Idag har vi bott i Röshult i lite över en vecka. Vi flyttade hit den 25 Maj. Vi hyrde två släp och både Elias familj och min familj hjälpte till att flytta. Så det gick relativt fort. Men nu är vi lite inbodda och jag trivs än så länge. Dock får vi se lite när vardagen kommer. Det blir långa pendlarsträckor, men det var vi ju beredda på. Nu måste vi dock skaffa en bil till så jag också kan komma till mitt framtida jobb, haha. Blir lite jobbigt att pendla med buss här ute ;).

Tänkte att jag skulle skriva lite om aborten som jag gjorde den 29 Maj. Soo here we go:

Den 27 åkte vi in till sjukhuset och tog en tablett som skulle förbereda kroppen på att en abort kommer ske inom några dagar. Vi åkte direkt efter det till Byttorp och städade ur lägenheten. Kände ingenting av tabletten så vi fortsatte på som vanligt. På måndagen den 29 blev vi inskrivna på sjukhuset klockan 07:30. Fick ganska direkt ta 4 st vaginala tabletter som skulle starta värkar. Tog tabletterna och ingenting hände på tre timmar. Fick då ta 2 tabletter till och sen gick vi ut på en liten promenad.Då började en krypande känsla av smärta komma och kände att det var dags att gå tillbaka till rummet.

Efter det tog det inte lång tid innan jag låg och vred och vände mig i smärtor. Fick en spruta som skulle ta bort en del av smärtorna, men blev bara jäkligt yr vilket resulterade i spya. Värkarna kom och gick till en början, men sedan blev det som en enda lång värk i ungefär 2 timmar. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Bara låg och sängen och grät. Det gjorde ont som ett as, men det gjorde ont psykiskt också. I en vanlig förlossning kan man ändå härda ut för man vet att man snart får ut något av det. Så var inte fallet här. Detta gjorde något så sjukt ont, för vadå? ingenting.
Barnmorskan konstanterade med läkare att jag skulle få vaginal bedövning. Dock hade det redan börjat hända för mycket så hon kunde bara bedöva ena sidan. Så det hjälpte i stort sett ingenting.
Någon halvtimma efter det åkte vi ner till förlossningen för att jag skulle få lustgas under själva "förlossningen". Fick lustgas och skulle krysta mellan värkarna. Fick höra att "snart är det över" men i min värld var den timmen (eller hur lång tid det nu tog, har ingen tidsuppfattning från i måndags ) en evighet. Tillslut kom sista krystet och äntligen var smärtan över. Det är nu man ska höra sitt barn gråta för första gången och alla skrattar och gråter av glädje. Men i vårat fall hörde vi inget skrik och vi grät av sorg. Dom tog ut barnet ur rummet och jag fick ligga kvar i sängen en stund. Efter det var det bara att återhämta sig i några timmar.
Framåt kvällen kom barnmorskan in med barnet invirad i en filt. Vi hade bett innan om att inte se ansiktet så hon visade först en liten hand och sedan kroppen. Vi väntade en liten kille. 20 cm och vägde 141 gram. Det var det sista vi såg av våran lilla son. 

Barnmorskorna ville att vi skulle stanna över natten på sjukhuset eftersom jag blödde och hade ganska ont fortfarande. Så vi fick lite mat innan jag däckade vid 10 och sov hela natten. Helt utmattad. 

Morgonen den 30 fick vi en frukostbricka och barnmorskan kom in med en liten lapp med bebisens hand och fotavtryck. Det första vi såg att det var Elias tumme på pricken. Helt galet att man redan kunde se det.

 

Vi åkte hem och bara var i några dagar. Vi bestämde oss ganska snabbt för att tatuera in handtrycket med datumet under och det känns så rätt nu efteråt. Nu har vi på något sätt hedrat våran son som vi tyvärr inte fick behålla i livet. Han är aldrig glömd.

Trots att detta har varit min värsta upplevelse hittills i livet måste vi nu se framåt och tänka positivt ♥ Intressant att se vad 2017 mer har att erbjuda