Idag åkte vi till Göteborgs sjukhus för att kolla lite närmare på vad felet var med barnet. Men det blev inget långvarigt besök. Vi såg direkt att bebisen på ultraljudsmonitorn inte rörde sig och det dröjde inte länge innan läkaren vände sig om till oss och sa att naturen har gjort sitt, den lever inte längre. Den måste ha dött de senaste 5 dagarna, för hjärtat slog ju i torsdags. Jag var förberedd på allt inför dagens undersökning så detta kom inte som en överraskning. Men ändå är det som ytterligare ett slag i ansiktet. 
Men det var nog bäst att det slutade såhär. Nu "slapp" vi ta ett jobbigt beslut om bebisen skulle vara sjuk. Skulle vi behålla eller avsluta. Nu var det meningen att det skulle avslutas.

 

 Ska in på lördag och ta tabletter som förbereder kroppen. Sen blir vi inskrivna på måndag och får ytterligare tabletter som sätter igång värkarbete. Läkaren sa att jag kan få mycket smärtlindring (eftersom barnet kan ju ändå inte ta skada), men förbereder mig ändå på smärta. Dock vet jag inte vad som kommer göra ondast, fysiskt eller psykiskt. Man blir inskriven på morgonen, men sen kan ingen säga hur lång tid själva aborten tar. Kan ta några timmar till dygn. Efter det kan det behövas att man skrapar ut moderkakan under narkos. Någon som vill byta plats?

Efter aborten kommer undersökningar göras och eventuellt se vad det är som orsakade detta. Ibland får man en diagnos och ibland hittar dom inte felet. Vi får helt enkelt se vad provsvaren visar.

 

Ta hand om dig, livet är skört ♥

Inbillar mig att det hjälper att skriva av mig lite.

De senaste dagarna har jag och Elias i stort sett rymt från lägenheten. Ingen av oss klarar att bara sitta. Det är då tankarna kommer och tar över. Så vi har varit ute på roadtrips och försökt hitta på saker de senaste dagarna för att inte försöka tänka för mycket. Både jag och Elias använder oss mycket av humor när det är tufft, så jag försöker vara glad och tänka positivt. Det funkar så länge jag håller tankarna borta från det jobbiga. Men jag vet att jag innerst inne inte kan fly från tankarna, för nu sitter jag ju här och tänker ändå.

Det känns som solen innan stormen. Jag tänker och försöker bearbeta vad jag och vi kommer behöva gå igenom de närmsta veckorna. Jag vill att det ska vara över så man kan försöka komma över det, gå vidare och tänka framåt. 

 

Allt händer på en gång. Vi har sjukhustid i Göteborg på tisdag och dagarna efter det blir det socialstyrelsen, prat med kurator, förberedelser och sedan abort. På toppen av det har vi en flytt i mitten av nästa vecka som måste bli av och Byttorpslägenheten ska vara städad och färdig till slutet av maj, alltså om mindre än 2 veckor. I värsta fall får Elias och mina föräldrar flytta åt oss.Vi har fint stöd runt om oss och alla är där och stöttar vilket vi uppskattar något otroligt, trots att det inte finns mer för dom än att finnas där. 

 

Samtidigt får man någonstans i det jobbiga försöka tänka att allt händer av en anledning, trots att jag inte för världen kan tänka mig vilken anledning det skulle vara just nu.

Som rubriken lyder: idag rasade våran värld. Ska berätta från början.

 

För ungefär två veckor sedan var jag och Elias på vårat otroligt efterlängtade rutinultraljud. Ett ultraljud som alla gravida får för att kolla så bebisen mår bra och att alla organ växer och fungerar. Dock såg hon att jag inte var i vecka 18 (det är efter vecka 18 man för ultraljud) så hon sa att komma tillbaka om två veckor. Bebisen låg väldigt långt ner i livmodern och låg "ihopkurat"men det var inga problem sa hon och utöver det såg allt bra och att bebisen var frisk. Igår gick vi tillbaka och den låg på exakt samma sätt och lika ihopkurad. Hon mätte lite huvud och lårben och bad oss komma tillbaka idag i hopp om att den ändrat ställning då det var i stort sett omöjligt att undersöka den i den ställning. Tredje gången gillt tänkte vi och gick dit idag i hopp om att kanske äntligen få reda på könet och att allt skulle se fint ut.

Vi fick en annan doktor som kollade. Bebisen låg fortfarande lika ihopkurad och långt ner i livmodern som de andra gångerna. Hon satt tyst en lång stund och mätte och hade sig. Helt plötsligt säger hon utan någon som helst förvarning "Ni förstår väl att det är något som inte är rätt". Tusen knivar i magen. HUR ska vi veta att något är fel när ni har sagt att allt ser bra ut fram tills nu?! så fruktansvärt oproffsigt och okänsligt sagt.

Sen förklarade hon och visade att bebisens huvud är i "rätt" vecka (vecka 19) men att bröstkorgen bara är i vecka 16. Så bröstkorgen är alldeles för litet och hjärtat och de övriga orgnanen alldeles för stort i förhållande till bröstkorgen.

Hon förklarade att vi ska få tid i Göteborgs sjukhus och bli undersökt av personal som är mer experter på detta. Utöver det fick vi göra ett fostervattenprov som kommer visa på om bebisen har kromosonförändringar. Vi kommer få svar inom några dagar men vi hörde på deras uttalanden att detta inte kommer sluta ljust. Oavsett resultatet kommer jag och Elias få välja om vi vill fortsätta graviditeten eller avsluta den (om det inte är livshotande för barnet eller mig, då blir det abort oavsett). Men vi båda känner att vi inte vill sätta ett sjukt barn till denna världen. Det är varken snällt för barnet eller mig och Elias.
Så det var en tung dag idag. Vi gick från att prata om att vi kommer fira jul som en egen familj iår till att helt plötsligt få beskedet att den inte kommer finnas med oss inom någon vecka. För nu är det bråttom. Efter vecka 21 "får" man inte göra abort om det inte är livshotande för mig eller bebisen. Så efter alla besked vi kommer få måste vi gå till socialstyrelsen för att få godkännande för abort. Efter det är det abort som gäller. Då tar man först ett piller som avbryter graviditeten och några dagar efter det får man åka in till sjukhuset och de sätter igång "värkar" tills bebisen kommer ut.
Jag klarar inte ens av tanken att sätta i mig ett piller som jag vet kommer döda mitt barn. Och att sen gå runt i några dagar vetandes om att barnet är dött i magen för att sen förlösa (enligt google är det som en vanlig förlossning med värkar bara att barnet är mycket mindre när den kommer ut) vårat döda barn som vi ville behålla mest i hela världen.

 

Det kommer bli två tunga veckor. Vi som ska flytta nästa vecka för bebisens skull. Vi som har köpt vagn för 3000 kr. Vi som köpt fina bebiskläder. Vi har levt för detta i 5 månaders tid. Doktor sa "det var ju tur att vi såg det nu och inte i vecka 30". Men det hade inte spelat någon roll om barnet hade varit 2 år eller 20 veckor. Vi kommer förlora vårat barn oavsett. Det gör så fruktansvärt ont.

Elias är sjukskriven i en vecka och trots att han är lika ledsen som mig är han världens bästa stöd just nu. Vi måste få tid att bearbeta detta, trots att det kom som en blixt från klarblå himmel.