Inbillar mig att det hjälper att skriva av mig lite.

De senaste dagarna har jag och Elias i stort sett rymt från lägenheten. Ingen av oss klarar att bara sitta. Det är då tankarna kommer och tar över. Så vi har varit ute på roadtrips och försökt hitta på saker de senaste dagarna för att inte försöka tänka för mycket. Både jag och Elias använder oss mycket av humor när det är tufft, så jag försöker vara glad och tänka positivt. Det funkar så länge jag håller tankarna borta från det jobbiga. Men jag vet att jag innerst inne inte kan fly från tankarna, för nu sitter jag ju här och tänker ändå.

Det känns som solen innan stormen. Jag tänker och försöker bearbeta vad jag och vi kommer behöva gå igenom de närmsta veckorna. Jag vill att det ska vara över så man kan försöka komma över det, gå vidare och tänka framåt. 

 

Allt händer på en gång. Vi har sjukhustid i Göteborg på tisdag och dagarna efter det blir det socialstyrelsen, prat med kurator, förberedelser och sedan abort. På toppen av det har vi en flytt i mitten av nästa vecka som måste bli av och Byttorpslägenheten ska vara städad och färdig till slutet av maj, alltså om mindre än 2 veckor. I värsta fall får Elias och mina föräldrar flytta åt oss.Vi har fint stöd runt om oss och alla är där och stöttar vilket vi uppskattar något otroligt, trots att det inte finns mer för dom än att finnas där. 

 

Samtidigt får man någonstans i det jobbiga försöka tänka att allt händer av en anledning, trots att jag inte för världen kan tänka mig vilken anledning det skulle vara just nu.