Jag har sånna otroliga upp&ner gångar just nu. Ena stunden är jag glad medans andra stunden blir jag nedstämd och bara vill gråta. Jag har aldrig varit med om något som detta som nu har hänt och jag antar att det är såhär jag hanterar situationen. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen, som det alltid har varit i mitt 15-åriga liv. Men det kommer aldrig bli likadant och det måste jag leva med.
Jag älskar att kolla igen gamla bilder och speciellt min gamla bilddagbok. Allt var så lätt när man var mindre, inga stora bekymmer över huvudtaget. Nu oroar man sig över något i stort sett varje dag. Ibland helt i onödan, men det tar på ens energi ändå.

Varför måste det bli svårare när man blir äldre ? eller tänker man bara annorlunda nu ?